Ångesten tar över...
Det började tyst å lungt sen bara kom det.. Min underbara vaknade av att tårarna
började falla. Paniken va där. Jag kände mig liten, som att jag va borta.
Det är svårt att förklara vad det är som gör att paniken kommer. Den ligger å
bubblar under ytan för att sen bara slå ut.
Lilla Underbara fick ligga där nyvaken ovetande om vad som hände. Det lämnar mig.
Och nu när jag ser tbx på det så kan jag inte bedömma om det har hänt, eller om det bara är ngt som jag tror har hänt.
Jag är väll upptränad till att förtränga och glömma...
Jag vill komma ihåg, för att bli påmind över hur jag borde göra, hur jag borde vara.
När det förträngs så pressar det inte mig lika hårt.
Men när ångesten slår på så kommer allt...
Vill inte längre att det ska vara så här, vill kunna vara fri från paniken att misslyckas.
